Empirix samarbeider med sine søstertidsskrifter for å vise frem det beste som foregår på tegneseriefronten i Norden. Denne listen er satt sammen av Fredrik Strömberg, redaktør for Bild & Bubbla.
Nu börjar det bli tradition att vi gör dessa nordiska sammanställningar, och förutom att det är intressant att se vad mina nordiska kollegor väljer att fokusera på, är det också spännande att titta tillbaka på det år som gått och fundera över vad som gjorde en extra intresserad som läsare. Det blir fem serieböcker som är mycket olika, men samtidigt mycket svenska.
Gå med mig till hörnet
av Anneli Furmark
(Ordfront)
En ny seriebok av Anneli Furmark är alltid en högtidsstund i svensk seriekultur, och Gå med mig till hörnet är inget undantag. Furmark har, ända sedan debuten vid millennieskiftet, alltid berättat med en mogen, genomtänkt ton om människor vars livsöden berör på ett sätt som är, eller i alla fall var, ovanligt i serieformen. Furmarks dialoger känns äkta och hennes figurer ger intryck av att ha ett liv långt utanför rutornas snäva ramar.
Vad som har tillkommit under åren är en allt friare ingång till bilderna, som initialt var stramt svartvita men som idag är alltmer fria och inkännande färglagda, en influens från det faktum att Furmark även är målande konstnär.
Gå med mig till hörnet är berättelsen om, som figurerna själva anger det ”Brokeback Mountain med ett par kulturtanter”. Huvudpersonen upptäcker vid drygt 50, med en man sedan 23 år tillbaka och utflugna barn, och hon faller pladask för en jämnårig kvinna som hon inleder ett förhållande med. Ingenting är dock så enkelt svart eller vitt i Furmarks värld, och förvecklingar följer, när mannen själv går och blir förälskad vill skiljas, men kvinnan som huvudpersonen fallit för inte vill skilja sig från sin familj. Det är sorgligt och vackert om vartannat, och dialoger avlöses av inre monologer som ger inblick i en process som huvudpersonen går igenom. På ett sätt liknar denna historia den från Den röda vintern, Furmarks hyllade serieroman från 2015, som getts ut runt om i världen, men det här känns mer nära, mer innerligt och genomarbetat. Med största säkerhet kommer denna bok på ett antal språk under de närmaste åren.
Ja, jag är som ni märker ett fan och Gå med mig till hörnet lever upp till mina förhoppningar, på alla plan.
Alltid hejdå
av Alma Thörn
(Ordfront)
Man skulle kunna tänka att Furmarks särställning i svensk seriekonst skulle lett till att flera generationer av svenska serieskapare kommit fram som på olika sätt skapar serier i hennes tradition. Så har dock inte riktigt blivit fallet, troligtvis eftersom den kombination av litterära och konstnärliga kvalitéer som Furmark företräder inte är lätta att ta efter. Men, Alma Thörns Alltid hejdå är tydligt inspirerad av Furmarks serier, såväl bildmässigt som berättarmässigt, samtidigt som den står på egna ben.
Alltid hejdå berättas på två tidsplan, dels huvudpersonens upplevelser under 00-talet då hennes föräldrar skilde sig, dels på 1970-talet, då hennes mamma Johanna upplevde samma sak. Berättelsen är således en kombination av självbiografi och biografi, där tematiken om att vara ett barn som slits mellan två föräldrar och två olika världar är det som håller allting samman. Bildmässigt skiljer sig kapitlen i det att Almas historia återges i svartvitt med laveringar, och Johannas i sepia vilket gör att man aldrig tappar bort sig i handlingen, trots att tidsepokerna skiftar fram och tillbaka hela tiden i denna omfattande (över 300 sidor) och på alla sätt imponerande debutserieroman.
En liten brasklapp: Alltid hejdå tillkom på Serieskolan i Malmö, där jag undervisar, och jag har dessutom handlett Alma under processen med att skapa denna bok. Detta till trots vill jag påstå att Alltid hejdå verkligen platsar på listan, och att den nominerades till Augustpriset, Sveriges mest prestigefyllda litteraturpris, anger att jag inte är ensam om denna åsikt.
Klas Katt får ett uppdrag
av Gunnar Lundkvist
(Kartago)
Ännu en veteran som kommit med en ny bok i år är Gunnar Lundkvist, som gjort serier om sin figur Klas Katt sedan 1970-talet. Finns det då något nytt att vrida ur denna gamla trasa? Ja, är svaret utan tvekan! Trots ett stort antal serieböcker är detta första gången som Lundkvist ger sig på att skapa en hel serieroman, alltså en bok med en enda längre berättelse. Samtliga tidigare böcker med Klas Katt har varit samlingsvolymer med kortare serieberättelser. Så var även Lundkvists förra seriebok, Klas Katt blir deprimerad, som denna bok är en uppföljare till då en del trådar kring huvudfigurerna Klas Katt och Olle Ångest fångas upp här.
Klas Katt, den evigt arbetslöse slackern, har av någon anledning startat en kombinerad detektiv- och skadedjurbekämpningsbyrå – vilket när jag tänker på det känns helt självklart i Lundkvists dystopiska fabeldjursvärld … Klas Katts första uppdrag blir att reda ut försvinnandet av Åke Ångest föräldrar och vad som följer är en underbar kombination av genrepastisch, dåliga ordvitsar, lakoniska repliker, stela ansikten och ett allestädes närvarande mörker … Som så ofta är fallet med genrelitteratur är genrens förtecken bara en fernissa, en yta som används för att berätta om något annat, i detta fallet om ensamhet, ångest och dysfunktionella familjer.
Har man följt Klas Katt genom åren är Klas Katt får ett uppdrag en intressant utveckling av Lundkvists till synes livslånga projekt. Samtidigt som stilen i princip är oförändrad sedan 1980-talet utvecklas berättandet och figurerna, åtminstone en aning. Serierna om Klas Katt är lite som visuell poesi, ett vrängande fram och tillbaka av uttryck inom en mycket begränsad form.
Nästan i mål: En komisk transition
av Olivia Skoglund
(Galago)
Ännu en debutant på listan, och ännu en självbiografisk berättelse, men från ett helt annat perspektiv. Olivia Skoglund är transkvinna och berättar om sina upplevelser av att ständigt ifrågasättas, att ständigt tvivla på var hon hör hemma och inte minst att ständigt behöva stå till svars för sina val, inför nära och kära, men även inför psykologer och provocerade CIS-män.
Om ovanstående låter som en traditionell, ångestladdad svensk självbiografisk berättelse i serieform, så är det helt fel. Skoglunds berättelser är genomgående otroligt roliga, något hon själv driver med genom att skapa en ramberättelse av att ligga på psykologsoffan för utvärdering och berätta anekdoter för en alltmer misstrogen psykolog som undrar om varför hon fabulerar om sig själv i historier med roliga slut … Extremt meta och med en självklarhet vad gäller tajming i det visuella berättandet och leveransen av skämten som om Skoglund var en veteran i seriebranschen. Boken ger på samma gång en inblick i en värld många kanske inte riktigt har så stor kunskap om – på samma sätt som jag till exempel kände när jag läste Marjane Satrapis Persepolis, och är så rolig att jag skrattar högt.
Brasklapp 2: Även denna bok skapades på Serieskolan, men här hade jag mindre input. Och jag vidhåller att detta är bland de roligaste svenska serierna från 2020.
Mitt liv i Japan – en svensk mangatecknares bekännelser
av Åsa Ekström
(Kartago)
Det brukar sägas att det är i det närmaste omöjligt att som serieskapare bli, som Alphaville sjunger: «Big in Japan», om man inte är född och uppvuxen i landet. En som bestämde sig för att motbevisa detta var svenska Åsa Ekström, som efter att ha byggt upp en framgångsrik karriär i Sverige som illustratör och serieskapare i en asiatiskt inspirerad stil, resolut åkte till Japan fast besluten att ta sig in i denna ofta slutna kultur – och lyckas. När hon under sin studieperiod i Japan lanserade en webbdagbok i serieform om alla problem med att vara «gaijin», utlänning i Japan, blev den otroligt populär vilket resulterade i ett bokavtal med ett större mangaförlag.
Nu, ett antal år senare har det utkommit ett tiotal böcker av Ekström i Japan och det var verkligen dags för en svensk utgåva (böckerna har till exempel redan utkommit i Kina …). Boken innehåller japanska strippserier, vilket innebär en fast form på fyra lika stora rutor som läses en per sida, uppifrån och ner och naturligtvis från höger till vänster. Dessa kompletteras med en fristående illustration intill med text som bygger vidare på temat, samt en pratbubbla längst ner med en personlig kommentar till fenomenet som avhandlas. Ämnen i boken varierar från pinsamma sociala misstag och reflektioner om kulturella skillnader till rena självbiografiska berättelser om besökare från Sverige och hur de reagerar på den japanska kulturen.
Sammantaget ger dessa «bekännelser» en bra inblick i hur det är att vara från en annan kultur och försöka ta sig fram i Japan (även för mig som varit där ett antal gånger) – och de är dessutom oerhört underhållande.
Oj, där tog platsen slut … Så många som kunde varit med på listan: Mörkt album av Coco Moodysson, Återvinningscentralen av Ulrika Linder, En klump i magen av Malin Granroth, Polly: Tar ingen skit av Mats Källblad, Kim W. Anderssons serieböcker om ZombieLars … Svenska serier står starka just nu, och uppvisar en bredd som aldrig förr.
Les også: