Malin Falchs magiska äventyr

Vi har utfordret kritikere fra Norge, Sverige og Danmark til å lese de seks første bindene i Nordlys-serien. Dette er det svenske bidraget.

I. Den mytologiska bakgrunden

I de nordiska länderna har det, förstås, länge funnits en tradition med fantasyserier baserade på de nordiska mytologierna, såsom stoffet från Eddorna, från Kalevala eller muntligt traderade samiska myter. Jag ska inte försöka rada upp någon komplett kronologisk tabell här, endast som hastigast nämna några exempel: Valhall av Peter Madsen, Väinämöinen av Petri Hiltunen, Vei av Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren.

Och från Norge kommer nu Norrsken av Malin Falch.

Men inga av de uppräknade exemplen består enbart av nordiska mytologiska byggstenar. Madsens albumsvit om asagudarna hade säkert sett helt annorlunda ut om inte Asterix och de tappra gallerna funnits. Hiltunens Väinämöinen har jag tyvärr aldrig läst, eftersom jag inte kan finska. Men jag vet att den utspelar sig i det moderna Finland och att den delvis är samhällssatirisk. Hiltunen har för övrigt även tecknat en annan fantasyserie, nämligen Conan Barbaren. I svenska Vei, som primärt bygger på element från fornnordisk mytologi, har Johnsson lyft in en mängd annat stoff. Han smyckar exempelvis asarnas hallar med mellanamerikansk och asiatisk tempeldesign.

II. Malin Falchs värld.

Malin Falch låter sin huvudperson Sonja träda in i fantasyvärlden genom en magisk passage (som skapas med hjälp av exploderande tallkottar). Detta äventyr börjar alltså lite i samma stil som Narniaböckerna, med en förflyttning från den normala, kristna, verkligheten till en konstig parallellvärld. Harry Potter råkar ut för liknade saker, när han kommer till den där järnvägsperrongen.

Även Malin Falchs teckningsstil är till en början anglosaxiskt orienterad. Det var länge sedan man öppnade ett nytt seriealbum och upplevde att man hamnat i en Disneyfilm. Figurernas ansikten ser ut som Disneyprinsessor eller… Mowgli? Kanske beror detta på att Malin Falch bodde i USA när hon började arbeta med detta epos (som på den tiden var en webserie)?

Även många av bakgrunderna är målade naturmotiv utan tydliga konturer som påminner om tecknade filmbakgrunder. Efter några böcker ändras hennes stil en smula. Den blir mer actionbetonad. Kanske drar den rentav mot nordisk ”pseudomanga”? Om detta beror på påtryckningar från förlaget eller om hennes egna preferenser förändrats kan man fundera över.

Att olika fantasyväsen har spetsiga öron hör nog också mer hemma i en engelskspråkig fantasytradition än i en nordisk. Jag tänker i alla fall på J.R.R. Tolkien eller några gamla Arthur Rackham-illustrationer. Eller på Elfquest av Wendy och Richard Pini. Hos Malin Falch heter den spetsörade figuren Espen. Han svarar undvikande när någon vill placera honom i en kategori. Han är en rebell som rör sig mellan de olika samhällena i fantasyvärlden. Ibland kan han umgås med några troll, ibland är han i slagsmål med någon människa (människorna är antingen vikingar eller samer).

I början letar Sonja efter sin morbror och stöter på olika figurer, som blir introducerade för läsaren. Espen har några småtroll och några vargar som kompisar. Efter att hon har varit i parallellvärlden en tid upptäcker Sonja att även hon kan använda en del av den magi som förekommer där.

Ganska tidigt i handlingen får vi också lära känna en talande björn som heter Björnar. Även om han inte liknar Baloo till utseendet ger även denna djurfigur associationer till Djungelboken.

I den sjätte delen får vi inte besöka någon ny kultur, ingen sameby, ingen trollby, ingen vikingaby. Visst uppstår det, liksom i de föregående delarna, farliga och dramatiska situationer, men de utspelar sig på anonyma platser i sagoskogen. Sonja skickas hem till den kristna människoverkligheten igen. Hur det mystiska portalträdet fungerar (eller vad det symboliserar) blir jag inte riktigt klok på. Kanske är det bara en MacGuffin som ska driva intrigmaskineriet? Faktum är att det är ganska många saker som inte får någon förklaring. Del fem kändes som uppbyggnaden mot en kraftmätning eller slutstrid, men någon sådan bjuds det inte på. Den kommer kanske senare. Eller också är det här alldeles för komplicerat för att jag ska kunna hänga med i alla svängarna?

Om vi tittar på själva utförandet så fortsätter mangafieringen av figurerna, medan bakgrunderna fortsätter att vara vackert målade naturmotiv, som bakgrunderna i gamla Disney-filmer.

III. Läsningens villkor.

Det är rätt snällt i sagovärlden till en början, men efter ett tag blir det hårdare och blodigare tag. Men ungar är över lag rätt tuffa idag. Antagligen finns det ingen anledning att sätta någon nedre åldersgräns på dessa böcker. Kanske en övre? Helt säkert är det väl inte att Norrsken tilltalar alla läsare av allålders-fantasyserier, som Thorgal av Rosinski eller någon av Philippe Druillets serier? Kanske. Men mest sannolikt attraherar nog serien främst läsare upp till nedre tonåren.

Hur kommer då Norrskens-böckerna att fungera bland våra svårtrugade barn och ungdomar? Kommer de att leva kvar som klassiker? Som bekant är det inte självklart att barn läser serier alls idag. Många barn läser inte vanliga böcker heller. När jag (född 1967) var ung läst man alla serier man fick tag på. Man läste Bamse, 91:an, Fantomen och så vidare i serietidningar. Man läste album med Asterix, Lucky Luke och Blueberry. Och i dagstidningarna läste man alltid serierna. År 2022 är barn mycket mer kräsna. Idag är de tecknade serierna hela tiden utsatta för hård konkurrens från spel och filmer, när det gäller att få barnens uppmärksamhet och deras tid. De flesta nutida barn skulle aldrig betala pengar för en serietidning eller en bok. I stället är det nog oftast en mor- eller farförälder som köper en serietidning till ett barn.

När det gäller Norrskensböckerna ser det åtminstone ut som om de har frekvent cirkulation. Jag kan rapportera att det fanns det flera exemplar av varje titel på hyllan i Lunds stadsbibliotek och de såg rimligt välanvända ut.

För några år sedan fanns det en amerikansk fantasyserie som hette Amulett (av Kazuhiro Kibuishi), som många barn läste. Barn läste den frivilligt… och föräldrarna jublade. Men när alla Amulettböckerna var utlästa efterfrågades något annat ”i samma stil”. Då var det svårt att hitta något som matchade. Kanske hade Malin Falch kunnat fylla detta hål med Norrsken.

I Norge, Danmark och Finland (men inte i Sverige) ges den belgiska postapokalyptiska fantasyserien Seuls (Alene) ut. Åtminstone i Norge verkar albumen gå hem hos barnen (och barnbibliotekarierna). Även dessa läsare skulle kanske fångas av Norrsken. Det finns paralleller både när det gäller undergångshotet och att det i båda fallen handlar om ungdomar som tvingas klara av riktigt svåra saker på egen hand, utan vuxnas hjälp.

Även de som läser Per Demervalls och Patric Nyströms svenska vikingserie Siri skulle nog kunna uppskatta Malin Falchs värld, även om Siri mer är en historisk serie än en fantasyserie.

Hur ska det gå? Vi vrider fram och tillbaka på vår magiska kristallkula, men det är svårt att avlocka dess blinkande, gröna sken någon tydlig läsarsociologisk framtidsprognos. Malin Falchs magiska universum udvidgas hela tiden. Det finns redan en spinoff om den talande björnen och någonting om en häst. Snart kanske det finns lika många grenar på Norrskens-trädet som det finns på Thorgalserien?

---

Se hva den danske og den norske kritikeren skriver om de seks første bokene i Nordlys-serien!