Denne artikkelen er hentet fra det svenske tegneserietidsskriftet Bild & Bubbla, som Empirix samarbeider med. Den er gjengitt på svensk siden vi stoler på våre leseres nordiske lynne.
Tekst og foto: Joel Gordon
I slutet av september besökte jag min första tyska serie- och mangamässa i den västtyska staden Düsseldorf. Det var en solig söndag, dagarna innan den tyska nationaldagen. Företaget Comiczeichner (tyska för serietecknare) arrangerar dessa mindre mässor runt om i regionen för att lyfta fram lokala konstnärer. Det går att köpa begagnade seriepublikationer, modeller av kända animefigurer och animerade TV-serier på DVD. Här samlas även serietecknare och illustratörer för att sälja tryck, serieböcker eller fanzin. Många av besökarna och utställarna är klädda i cosplaydräkter efter sina favoritfigurer.
Foto i topp: På mässen säljer Carina Hansen del 1 och 2 i sin serie Black Cranes.
Få fanzin
Jag lägger snabbt märke till att det finns förvånansvärt få fanzin och serieböcker till salu på mässgolvet. Jag frågar den asiatiskt inspirerade serietecknaren Carina Hansen, känd under namnet Seduction Parade, om varför det är så. Hon gör så kallad yuri, en genre som fokuserar på homosexuell kärlek mellan kvinnor. Hansen tror frånvaron av fanzin beror på att det inte blivit lika mycket värt för serietecknare att publicera sig själva längre, eftersom besökarna inte är lika intresserade av att köpa serier i det formatet.
– För ett par år sedan fanns det en större kultur av self-publishing här, men idag har det mesta försvunnit, berättar Carina Hansen.
Hansen är själv inte kopplad till något förlag, och ser fördelar och nackdelar med det. Hon får behålla en större andel av pengarna, men måste lägga ner mer arbete själv utöver själva skapandet.
Jag har i förväg tagit kontakt med serieförfattaren Anne Delseit. Hon har under flera år arbetat med förlag, och har bland annat publicerats av det tyska bokförlaget Carlsen. Hennes bord är välbesökt, men vi finner en stund att prata ett par timmar in i mässan. Delseit ser ljusare på tillvaron utanför förlagen för serietillverkare än Hansen: »Patreon och Kickstarter har verkligen hjälpt serieskapare utanför de stora städerna.«
Något som Delseit och Hansen har gemensamt är att de båda tror på att det just nu utvecklas en unik tysk seriestil som kombinerar drag från asiatiska serier med de typiskt tyska mörka och allvarliga serieromanerna. Som kännetecken för denna stil pekar Hansen exempelvis på de tjockare linjerna och starkare kontrasterna i hennes egna böcker. Som exempel tar hon även upp de manga-inspirerade tecknarna Martina Peters och Kamineo. Delseit tycker att denna utveckling precis har inletts, men att det går att se tecken på att det skapas en ny tysk seriestil som blandar japansk och västerländsk inspiration.
Mangaboomen på 90-talet
Under andra halvan av 90-talet introducerades japanska serier och anime i Tyskland och Frankrike. Detta var i samband med att anime som Sailor Moon, Berserk och Dragonball började visas på tysk TV. Enligt chefredaktören för mangatidskriften Animania, Thomas Webler, började det riktiga erkännandet av manga och anime i Tyskland inte förrän 2001. Det året vann Studio Ghiblis Spirited Away den tyska Guldbjörnen och en Oscar för bästa animerade långfilm. Detta ser Webler som det första steget mot att manga och anime skulle bli tillgängliga och accepterade av en bredare publik i Tyskland.
Med hjälp av Delseit och Hansen får jag kontakt med den manga-inspirerade tecknaren Martina Peters. Jag träffar henne på Schennong Tea Lounge, ett tecafé i Düsseldorfs äldre stadsdel. Det är enkelt dekorerat i traditionell japansk stil. Peters har varit aktiv i den tyska mangabranschen i elva år. Hon, likt många andra i Tyskland, upptäckte manga och anime under 90-talets mangaboom. Själv har hon blandad erfarenhet av att jobba med förlag. Sina första fanzin sålde hon på Leipzigs bokmässa i början av 2000-talet. Efter det har hon publicerats på förlaget Fire Angels och även gjort en trilogi mangainspirerade böcker med Anne Delseit, som givits ut på tidigare nämnda Carlsen Verlag. Enligt Peters har den största förändringen under hennes elva år i branschen varit förlagens mindre viktiga roll i den tyska seriebranschen.
– Att vara kopplad till ett förlag gav tecknaren en viss status, man var någon, så att säga, berättar Peters. I och med att dagens tyska serietecknare i allt högre grad använder digitala plattformar som Kickstarter och Patreon, är det idag dock mindre viktigt att bli utgiven av ett förlag.
Förutom att denna förändring har lett till ett bredare serieutbud, tycker Peters dessutom att utvecklingen lett till en mindre hierarkisk tysk seriebransch. Själv anser Peters att mässor och konvent spelar en enormt stor roll för tyska serietecknare. Även om internet har bidragit med ett bredare utbud och nya försäljningsmetoder, är det lätt för läsarna att drunkna i det stora utbudet på nätet. Hon tar själv upp exempel på kollegor som har svårt att ta sig till de stora konventen i Tyskland, och därmed lätt glöms bort av läsarna.
– Läsarna har ofta kort minne, säger Peters. Som mangainspirerad tecknare måste du helt enkelt gå på konvent och synas, du måste på ett sätt sälja din personlighet.
När jag ställer frågan om hon tycker att det håller på att utvecklas en specifik tysk mangainspirerad stil, säger hon dock bestämt nej.
– Och de som påstår det, de läser inte nog med manga, fortsätter hon. Enligt Peters är det omöjligt att se skillnader mellan olika manga-inspirerade stilar i olika länder, det finns helt enkelt för många stilar både i Japan och i andra länder. Så att påstå att det just nu finns eller håller på att utvecklas en specifik tysk mangainspirerad stil, tycker hon är för generaliserande. Att Hansen i en tidigare intervju pekat ut just Peters som ett exempel på en sådan ny stil, visar på hur svårt det är att dra några långtgående slutsatser.
En ny generation utbildas
Ett liknande resonemang får jag höra när jag pratar med Philipp Christian Perband över telefon. Han är VD för Manga-Hamburg, en mangaskola med huvudkvarter i Hamburg. De håller mangakurser för barn och ungdomar varje lördag i det japanska kulturcentret som ligger i ett bostadsområde i västra Düsseldorf. Det arrangeras workshops vardagar på huvudkontoret i Hamburg och varje lördag på filialen i Düsseldorf. Skolan är en av de första i Tyskland som fokuserar på serieteckning md japansk inspiration.
När jag frågar Perbrand om det finns en typisk tysk seriestil med japanska influenser så säger han likt Peters bestämt nej.
– Mediet är fortfarande för ungt, säger han snabbt i luren. Det har inte funnits mangainspirerade tecknare länge nog i Tyskland för att det ska gå att säga att det finns en speciell rådande stil. Kanske är det möjligt om 10–15 år.
Att tysk manga är en så ung företeelse återspeglas också i lärarutbudet på kurserna. Eftersom skolan är den första i sitt slag i Tyskland, är alla lärare utbildade inom andra konstnärliga inriktningar, men har lärt sig mangatecknande på egen hand. Många av ungdomarna som går på skolan i Düsseldorf har gått i flera år, och blir därför den första generationen av utbildade mangatecknare i Tyskland. Detta kan vara en av anledningarna till att Perbrand ser optimistiskt på framtiden för tysk manga. Han lyfter speciellt fram att det är många kvinnliga mangatecknare i Tyskland just nu.
Enligt Perbrand kan en av anledningarna till detta vara den tillåtande konventskulturen. Mangakonvent har ofta yngre besökare och fler tjejer besöker dessa konvent än de klassiska tyska seriemässorna, som fokuserar på äldre serier och även ofta saluför mer eller mindre erotiska serier. Dessa serier lockar oftare medelålders och äldre män, och är enligt Perbrand sämre på att locka en ung publik: »Jag skulle känna mig mer trygg att låta mina yngre döttrar gå på ett mangakonvent, som nästan alltid är fria från alkohol, än att låta dem gå på en seriemässa.«
Utvecklingen går dock sakta mot att konvent och seriemässor blandas samman.
Nya medier och nya tider
Jag tar tåget cirka 30 minuter söderut och når den tyska miljonstaden Köln. Jag åker dit för att träffa serietecknaren Sarah Burrini. På flera sätt exemplifierar hon den nya grupp av unga kvinnliga serietecknare som växt fram de senaste åren i Tyskland, utanför förlagen. Jag träffar henne i hennes studio, som hon sedan ett år tillbaka bland annat delar med den kända tyska serietecknaren Ralf König.
Jag frågar henne om det finns några tydliga trender inom tyska serier idag. Enligt Burrini har trenden de senaste åren gått mot mörkare och allvarligare serier med politiska eller historiska teman. Vad det beror på har hon dock svårt att svara på, men en anledning kan vara att en viss form av serieromaner blivit ett kännetecken för tyska serier. Jag frågar därför om hon tror att det finns en uppdelning mellan de klassiska serierna och manga. Likt många andra jag pratat med håller hon med om att det funnits en konflikt, men den har med tiden försvunnit mer och mer.
– Tyskar, speciellt ungdomar, har blivit mer öppna idag, tycker Burrini. Manga accepteras i allt högre grad bland dem som hon själv kallar »nostalgikerna«. Denna grupp är ofta medelålders män som mest är intresserade av de franskbelgiska serieklassikerna, det vill säga bland annat Tintin, Asterixoch Gaston. Dessa är exempel på finkultur inom den tyska seriekulturen.
Dessa nostalgiker har varit en konservativ kraft inom den tyska seriekulturen, anser Burrini. Detta är dock inte bara en fråga om smak, utan även en fråga om vilka som får synas på förlagen. Eftersom det finns en fast målgrupp som köper varje nyutgåva av exempelvis Asterix och Kleopatra, så är förlagen mindre benägna att göra satsningar på nya experimentella serier eller manga, eftersom de inte vill ta risken.
– Frågan hos både läsare och serietecknare blir då: Var finns det nya? säger Burrini.
Mangan som introducerades på 90-talet var enligt Burrini central för att bredda den tyska serievärlden bortom serieklassikerna. Just eftersom de klassiska serierna till stor del producerades av män och dominerades av manliga figurer, lästes de också till stor del av män. Mangans inträde med nya genrer och framför allt mängder av kvinnliga figurer var en frisk fläkt i den tyska serievärlden, enligt Burrini. Själv är hon mest berömd för webbserien Leben ist kein Ponyhof (Att leva är inte lätt), en självbiografisk serie om hennes liv som serietecknare med inslag av fantastiska element som den afrikanska elefanten Ngumbe och den mexikanska svampen El Pilzo. Hon har publicerat dessa serier på förlag i efterhand, men arbetar mycket med nya finansieringsmetoder på nätet.
Under min tid i Düsseldorf har jag pratat med serietecknare, manusförfattare och mangalärare, och försökt utröna vad som händer just nu i den tyska mangabranschen. Om det finns en genomgående tysk mangainspirerad seriestil är det svårt att svara på, men det som går att säga säkert är att förändringar i förlagens roll i kombination med nya finansieringsmodeller har breddat vilka som får tillgång till den tyska seriemarknaden. I kombination med den ökade populariteten för manga öppnas den tyska seriebranschen för nya genrer, nya läsare och nya perspektiv av unga serietecknare. Denna utveckling verkar fortfarande vara i sin linda, men det ska bli intressant att se hur de kommande tyska serieåren kommer att se ut.
